Klackmattor

En annan variant av mattor gjorda av spillbitar är de s.k.klackmattorna.
(Namnet kommer av att bitarna formades som klackar.) Syr man av tyg som repar sig så måste man kasta kanterna, t.ex. med langettstygn. Ofta broderde man dessutom en liten blomma eller stjärna på varje bit innan den syddes fast. Jag använder mig av vadmal eller kokt ull som inte repar sig, så det behövs inte langettsöm för hållbarheten. Men man kan ju förstås göra den som dekoration.



Det går förstås utmärkt att göra bitar med annan form också.
Den här är tänkt att använda som karottunderlägg.

Klutmatta à la Bali

När jag för ett antal år sen besökte Bali så kollade jag förstås in deras textilier. Dom är ju berömda för sina ikatvävar, men jag hittade en dag på stranden en man som körde en liten kärra med diverse föremål, däribland en dyna av tygbitar. Jag blev nyfiken på tekniken och köpte den. Bitarna av bomullstyg är vikta på ett speciellt sätt. Sen har jag testat den själv med spink av linne.Det funkar också.

Klutmattor av yllespink

Efter att ha samlat en massa stickat yllespink ( från mina stickade och sydda bulamössor), så kom jag på att sy klutmattor av bitarna. Först klippte jag dom i remsor i längdriktningen. För att det inte ska lossna garn från bitarna så tovade jag dom i tvättmaskinen på 40 grader. Tyvärr kan man inte sy dessa mattor på maskin.(Möjligen på en industrimaskin) Här är det äkta handarbete som gäller. Varje bit sys för hand fast i en botten av vadmal. Man kan med fördel klippa gamla utnötta ylletröjor i remsor på samma sätt ifall man vill testa tekniken.



Jag färgar numera också bitarna med syrafärg i samband med tovningen. Jag har en gammal tvättmaskin där jag kan styra temperatur och rörelse var för sig, för att inte bitarna ska bli alltför hårt tovade. När man färgar ull så måste ju temperaturen upp i 90 grader för att färgen ska bli hållbar.



Vill man inte sy en hel matta så kan man göra sköna sittdynor med samma teknik.Men det är viktigt att materialet är ren ull och inte heller superwash-behandlad, för då fungerar inte tovningsprocessen.

Hook rug

En annan teknik som inte heller kräver nån vävstol är den som kallas Hook rug. (Har tyvärr ingen svensk benämning. Någon som vet?). Man använder en grov virknål och drar upp öglor av trasorna från undersidan av den uppspända juteväv som används till botten. Har man inte plats att spänna upp väven, så går det ändå, men det underlätter om väven är spänd. En s.k. täckstol är perfekt för ändamålet.

Klutmattor

Har man ingen vävstol så kan spinket bli till mattor i alla fall. Klutmattor kallas den här typen. Fyrkantiga,dubbelvikta tygbitar sys på en kraftig botten av t.ex. juteväv. Vanligt bomullstyg klipps helst på skrådden för att undvika traskanter.

I den här mattan har jag sytt in spink som blev över när jag sydde klänningar på 60-talet. Som sagt - jag har svårt för att slänga någon tygbit. Tur att jag bor på landet och har tillgång till många uthus, för det krävs ju lite utrymme för alla spinklådor och korgar.

Diamantkypert

Det blir en väldigt levande yta på mattan ifall man har tillgång till gamla mjuka trasor i milda färger som i den här mattan i diamantkypert. Den vävs av Anita,vår vävförenings kassör, som har en särskild blick för komposition och överraskande kombinationer.

Sniljeväv

Ifall man vill skynda på tvinnandet av sniljorna kan man fästa en s.k. krokodilklämma i borrflugan och klämma fast ena änden av sniljan och hålla den andra i ett fast grepp. sen kommer det roligaste - att bestämma hur mattan ska se ut. Den här mattan har vävts av Lillemor - en av vår vävförenings trognaste medlemmar.